Rödvinssug.

Ikväll leker livet. Trots illamående av godis i början av kvällen, och trots att jag behövde tacka nej till fest.

U och jag var på bio och såg Djävulen bära Prada. Filmen var grymt bra och varje gång jag är på bio minns jag varför jag älskar att gå på bio. Senast var i Tyskland, med Andrea (pappas fru) och såg den tyska filmen De andras liv. Det var en såpass stark upplevelse att större delen av salongen satt kvar tills eftertexterna rullat klart. Det var en bra film...

Men filmen. Meryl Streep var lysande, men det har ni kanske förstått. Nivån på filmen var ungefär precis exakt lagom för två stackars studenter som haft hemtenta i 30 timmar och inte hade så mycket hjärnkapacitet kvar utan bara ville se fina flickor och pojkar i vackra kläder och ansikten. Och att komma ut i kylan, vakna till liv, komma tillbaka till verkligheten... Det är en del av upplevelsen och det som gör det hela så... nej, jag hittar inte orden just nu.

Cykla hem i mörkret, luften känns nästan vårlikt varm (växthuseffekt och jorden kommer gå under), människor på stan (livet är inte dött än), skratt och rop och fjortisar som går arm i arm mitt i gatan och pratar om livets djupaste hemligheter. Som vi gjorde, bara det att vår gata var mycket mindre och våra hemligheter mycket djupare för det var vi, vi, vi mot dom.

Och jag vet att ni inte förstår mig (eller kanske gör ni det) men just nu mår jag så bra. Lund känns rätt, det ställe där jag känt mig trygg redan från början (jag är mörkrädd i Smålandsstenar) och där det går att vara sig själv. Mer eller mindre ut i fingertopparna.



[och varenda känsla var på liv och jävla död]