Nationerna, ja.

Och det här med nationerna. Vad vore väl Lund utan dem. Och, för den delen, debatterandet kring dem.

Jag råkade snubbla in nationsengagemanget lite genom en slump förra våren, då vi skrev en metoduppsats i sociologikursen om en av nationerna. Samma nation som jag sen hamnade på förmannapost på (och där sitter jag fortfarande). Och det som slår mig om och om och om igen är att nationerna fungerar. De fungerar kanske inte alltid fullt lika bra som ett "normalt" företag eller en vinstdrivande organisation skulle göra, men de fungerar för sitt ändamål och mer därtill.

Nationerna har, vad jag förstått, alltid haft det studiesociala som kärnan i sin verksamhet. Och här lyckas man vecka för vecka, hela terminerna igenom, ställa till med inte bara nattklubbar, pubar, caféer och luncher utan även specialarrangemang som späxföreställningar, baler, tandemstafetter och ack så mycket mer. Allt detta med hjälp av några få arvoderade personer (som inte precis blir rika på det år de tar studieuppehåll) samt en hel drös frivilliga, ideellt arbetande människor. En del som tar ansvar för olika delar av verksamheten och så en hel massa folk som hjälper till genom att stå i baren, om så bara nån enstaka gång.

Det fascinerar mig. Något alldeles oerhört mycket.

Men så är där ett litet problem. På något sätt måste man ju få in pengarna för allt det studiesociala. Det som det helt klart tjänas mest på är sprit. Alkoholförsäljning, inträde på klubbarna. Var ska nationerna hitta sina inkomster, om inte på saker studenter lägger sina få slantar på?

Det hade varit underbart om nationerna hade sluppit finansiera sig genom sprit (för de få kronorna vi betalar till dem via terminsräkningen lär de inte klara sig på - för övrigt vet ju ingen hur det blir om nationsobligatoriet upphävs). Varför skulle till exempel inte universitetet (som borde få sanslöst mycket reklam genom nationerna, eftersom det här ändå finns ett utpräglat studentliv som slår de flesta andra studieorterna, och som nog lockar hit en del studenter) hjälpa till på ett eller annat sätt?

För vad vore väl Lund utan nationerna.

Är det jul igen?

Vad gäller julkänslan så har den i år varit i det närmaste obefintlig. Trots att det har hetsats om jul i en månad har jag liksom inte kommit mig för med det hela.

Lord knows I've tried. Oändliga koppar glögg har druckits och en hel massa pepparkakor har ätits. Julkalendern har öppnats varenda eviga dag och jag har varit glad åt att se adventsljusstaken i köksfönstret och jag har ett halvt gig julmusik på datorn. Men trots julfest med mistel och julmat, och trots att mamma redan i slutet av november frågade vad jag önskade mig i julklapp så har det liksom inte hänt nåt. Inget sånt däringa pirr i magen, ingen julefrid, inget alls. Möjligtvis viss glädje över att det är jullov och ledigt och sånt.

(Well, två tillfällen har funnits. Å ena sidan tidigare nämnda julfest, och å andra sidan den där dagen där jag vaknade efter ett refuge och livet sög rätt hårt och jag helt plötsligt fick tyska julkakor.)

Det hela kommer sluta med att jag nån gång i februari, mars kommer på att jag har missat julen. Vi får hoppas att det inte gör så mycket.

Klubbtips ^^

På lördag är det för övrigt dags för nästa Refuge. Förra gången blev det en sjukt lyckad kväll (i alla fall i mitt tycke, men hey - så är jag ju partisk också) på temat Fire & Water. På lördag kör vi med Heaven & Hell och jag hoppas se en hel drös med folk där!

Live Like You Were Dying

Okej. Från och med nu:
- Regelbundna måltider (morgon, middag kväll samt fruktstund då och då)
- Ordentlig mat (inga fler nötkrämsmiddagar)
- Fysisk aktivitet (om så bara mespromenader tills halsonten har lagt sig)

Allt det här stressandet och äsch-jag-behöver-väl-inte-äta-nåt-nu och Gorbysätandet leder ju bara till kroppsligt förfall.

Something

Första gången på länge har jag en riktig heldag studier bakom mig. En och en halv föreläsning, och sen 4 timmar på UB. Studiemotivationen kan vara på väg tillbaka! Ett heat till imorgon så borde jag vara redo för helgen sen.

Och det är nånting med universitetsbiblioteket som fascinerar mig. Förutom den gamla vanliga bokfascination som alltid slår mig när jag kliver in på ett bibliotek. För fastän stolarna i läsesalen är hårda, och fastän bordslamporna egentligen inte helt räcker till för att lysa upp borden ordentligt, och fastän det är sådär knäpptyst att man kan höra vägguret som tickar snabbare än ett tick varje sekund, så är det lite vackert. Kanske just av de anledningarna.

Det känns lite grann som om man kan känna historiens vingslag lite extra här. Hela byggnaden andas nånting främmande och lite högtidligt från en tid där alla böcker gjordes ungefär lika stora med likadana bokryggar. Från en tid där överstebibliotekarier lät sig porträtteras iklädda stora svarta skynken och vitlockiga peruker.

Youth Is Wasted On The Young.

Lite väl ofta hörs vuxna säga om oss som är unga och dumma - "ni vet inte hur bra ni har det". Det jag vill säga om det (och det här har jag ägnat en hel del tankeverksamhet åt det senaste halvåret) är att jag verkligen vet hur jäkla bra jag har det. Jag uppskattar det faktum att jag är ung. Fri att göra vad jag vill. Inte bunden av så mycket annat än en lägenhet med en månads uppsägningstid. Ingen familj som är beroende av mig.

Jag älskar tanken på att jag kan ge mig ut och festa mitt i veckan. Alternativt gå och lägga mig så tidigt jag vill en lördagkväll. Eller varför inte sova någon annanstans än just hemma. Jag är fri att göra precis det jag vill. Alla dörrar, fönster och möjligheter är vidöppna (möjligtvis med vissa ekonomiska hinder). Jag kan vara vuxen och presentera en föreläsare iförd skjorta och v-ringad tröja ena dagen och köpa en t-shirt med texten "I'm nerdy but cool" andra dagen. Mitt rum kan vara ett enda kaos medan min dator är det mest välstrukturerade jag äger. (mer om det en annan dag). Pannbiff med potatis till kvällsmat ena dagen. Pringles en annan kväll.

Vuxen ena dagen. Femåring i en tjugoettårings kropp andra dagen.

Youth Is definitely not Wasted On The Young.

I alla fall inte mig.

Girl Sailor

På dagens hälsningsgille fick jag en Dygnet Runt i handen och hittade min egen bild. Bara så, för att, liksom. Lite full i skratt blev jag dock över att bli kallad för klubbarangör.

Hallå, liksom.

Ska vi ta det som det faktiskt var? Dygnet Runt ringde till nationen för att prata med någon tjej som hade något med Refuge att göra.

En tjej.

Killgänget som har dragit igång det hela från början var liksom inte intressanta. Att det blev jag som syntes helt plötsligt (trots att jag inte har varit inblandad längre än sedan Eric frågade om jag var sugen på att vara förman med honom. En gång i våras och så en gång till, lite mer på riktigt, i somras.)

Ska jag raljera lite kring det här med jämställdhet? Jag blir liksom lite trött av det hela.

(It's Good) To Be Free

Det har börjat motioneras här igen. Två hela veckor har det pågått. Idag var vi tre tjejer från korridoren som cyklade iväg mot Gerdahallen för ett step-pass (det ser helt enkelt bättre ut med ett bindestreck, sorry).

Jag har lite svårt att beskriva hur ofantligt bra det känns att ha kommit igång med träningen igen. Inte så att kilona rasar och jag helt plötsligt blir en helt ny människa (det är ju inga mirakel som sker) men att märka att man inte är lika död efter varje pass. Det känns himla bra.

Jag har också upptäckt att jag älskar att stretcha. När man är sådär alldeles slut och varm i hela kroppen, och man äntligen får en chans att vila ordentligt och liksom förlänga hela kroppen genom att dra i ett ben här eller en arm där... Det kan lätt vara det bästa med att träna. För efteråt är man alldeles mjuk och lealös i hela kroppen.

Samtidigt som man helt plötsligt får en riktig jävla energikick. Lovely.

Hej, jag är seriejunkie.

Jo, det är sant. Jag har kommit på mig själv med att ha en något osund inställning till tv-serier. Jag har en förmåga att titta på en pilot, för att sedan maniskt titta mig igenom hela serien. Nästan oavsett hur många avsnitt det finns. Och sedan tappar jag intresset tills tillräckligt många nya avsnitt har kommit ut för att det ska gå att titta i minst tre timmar i sträck.

Typ.

Det började med att jag lånade en väns samtliga Vänner-boxar (10 säsonger, mohahaha!) och ägnade en sommar åt att se på vänner. Well, inte en hel sommar, jag hade ju faktiskt ett liv då också. Men ändå.

I våras började jag med Grey's Anatomy. Sedan fortsatte det med Heroes, och sen Kyle XY (som för övrigt inte var nån hit) och Gilmore Girls (som jag iofs hade följt redan innan).

Nu har jag fastnat i Sex And The City-träsket. Och ja, det är så illa som det låter. Idag, till exempel, har jag sett en hel säsong. Visserligen var min uppmärksamhet hyfsat delad eftersom jag samtidigt ägnade mig åt andra viktigheter som att städa, laga mat och äta. Men jag är ändå helt inne i SATC-tjejernas singelliv. Jag blir upprörd över att Mr Big är ett sådant svin (most of the time), skrattar åt deras missöden och håller med om deras djupa (hrm, hrm) resonemang om livet, universum och allting.

Jag lovar att jag ska sluta. Det är inte så långt kvar. Sen är Desperate Housewives det enda som återstår i serieväg den här sommaren. Och så några avsnitt av Entourage. Och de senaste tre avsnitten av Heroes.

Jag LOVAR, jag ska sluta.

...och så...

(Bild väldigt ofint stulen på internet. Förlåt.)

Grattis till treorna på Gislaveds Gymnasium som tar (har tagit?) studenten idag. Fyfan vad ni är bra, live long and prosper, sup skallen av er ikväll och don't forget - wear sunscreen.

Nedan en roman om tiden som gått.

Jag ägnar dagarna åt att inte göra ett dyft, åt att latligga i solen, åt att inte ens orka lyfta boken jag håller på med ovanför huvudet, åt att slösurfa, slölyssna på musik, slöblogga, slöa. Och jag slötänker.

Det har gått ett helt läsår här nu. Jag minns så väl dagen jag flyttade till Lund. Första kvällen, när mamma hade lämnat mig ensam i en lägenhet jag skulle dela med någon jag inte kände. Första morgonen, när jag inte visste huruvida jag skulle våga mig ut ur rummet. Mina fyra väggar. Inte mina första egna fyra väggar, men närapå. Första dagarna jag cyklade omkring och upptäckte Lund. Och känslan av att faktiskt ha hamnat på precis rätt plats i livet. Känslan av att vara hemma någonstans med en gång, utan att ens känna någon eller något och utan att veta vad som väntade.

Den känslan, av att ha hittat rätt ställe, har varit så genomgående. Har genomsyrat det här första året. Även om mitt första boende här inte var optimalt (men vem har väl det den första tiden?), även om jag tvivlade några gånger när saker hemma drog mig tillbaka till skogarna i Småland (om så bara i tanken), även om det har varit ensamt vissa dagar och tungt andra. Det har ändå känts rätt.

Första året i Lund. Det har bestått av så mycket nya intryck att jag inte skulle veta var jag skulle börja sortera dem. Skolan skulle vara ett helt kapitel. Att för första gången på länge vara sugen på skola och att lära sig. Föreläsningarna (och att hitta till föreläsningarna, herrejisses!), lärarna, engagemang runtomkring, att ta ansvar för studier och så vidare och så vidare. Människorna skulle vara ett annat, stort kapitel. Kursarna man träffat, vissa mer guld än andra, men ack så många av dem ack så underbara. Nya vänner, nya korridorare, nya vänner till korridorare. Folk man träffar randomly på nationstoaletter och diskuterar viktigheter med, folk man träffar på nationsdansgolv och inte så mycket diskuterar med men som uppskattas för andra, hrm, kvaliteter.

Osökt nog, nästa kapitel, alla påhitt. Fest, fest, fest. Nationerna, främst. Med kursare, med korridorare, med ingen alls (och jag trodde inte att det skulle hända, men jo). Den här underbara våren där vi hittade på det mesta, från besök på museum till Malmöoperan. En dag på stranden, en dag i stadsparken, valborg, helgen innan och helgerna efter. På Blekingska och VG:s och Lunds och Malmös och Smålands.

Såhär i efterhand känns det här året så jäkla rosenrött och gulligull och underbart så man börjar undra. Det fanns ju ändå motgångar också. All ångest jag har haft. Förhållandet som tog slut. Att inte veta vad man faktiskt vill göra med sitt liv. Frågan om huruvida man faktiskt har några mål och meningar. Över huvud taget.

Men vafan. Det har varit ett jävligt bra år.

Sverige - Danmark 3-0

Jag skulle vilja säga något om gårdagens fotbollsmatch. För, let's face it, det var väl en ganska stor happening som vi råkade bevittna där i slutminuterna av en redan händelserik match. Vi (oh well, jag, Carro och Nathalie) hade bänkat upp oss i köket för att se matchen (och spana efter Johan på danska läktaren) och tyckte att det blev lite väl mycket dramatik när det helt plötsligt döms ut en straff till Sverige. När sedan en lönnfet dansk supporter hoppar ner på plan och på domaren var vi rätt chockade. Eloge i alla fall till (den tyska ^^) domaren - även om det är synd att inte få spela klart matchen och lägga den där straffen så gjorde han nog det enda rätta.

Läs förresten den här krönikan om eventet - speglar ungefär det jag försöker säga ;)

Kårobligatoriet.

En evig fråga i studentvärlden dyker upp igen i dagens Sydsvenskan. Artikeln finns att läsa här. Passande nog så är jag för närvarande i alla fall lite grann insatt i ämnet, eftersom vår metoduppsats handlar om just nationslivet, närmare bestämt om Krischansta Nation och dess organisation. Utan att avslöja för mycket, haha.

Hur som haver så är det där med kårobligatoriet en knivig grej. Saken är (och säg till om ni tycker att jag är ute och cyklar nu) att man som student i Lund för närvarande tvingas med i minst två föreningar - kåren och en nation. Det är såklart inte helt schysst, om man ser det från ett föreningsrättsperspektiv. Och det finns en hel del folk som bryr sig rätt mycket om det. Personligen har jag faktiskt inget emot det hela. Nånstans känns det lite dumt att man är tvungen att gå med, att man inte har något val. Men jag kan nog ändå ta det, det finns liksom viktigare saker att bry sig om.

Man betalar nån slant till nationen vid inskrivningen och sen nån liten summa per termin, vilket ingår i terminsräkningen. För det får man möjligheten att utnyttja allt som Lunds berömda studentliv har att erbjuda - vilket innebär att man kan välja att engagera sig i en (eller flera, för den delen) nation(er), träffa massa nya människor och på så sätt utöka sitt personliga nätverk (som man ju har rätt stor nytta av), eller så får man "bara" en massa intressanta nya upplevelser. Vi vet väl alla att jag hyser viss förkärlek för nationslivet här? ;)

Så. Vad tror vi händer om man tar bort kårobligatoriet? Inte bara så att nationerna tjänar lite mindre pengar som de på olika sätt skulle lagt på sina medlemmar. Då måste man även börja satsa på att konkurrera med varandra. För bara den som kan locka med nåt riktigt bra att erbjuda studenterna kommer få riktigt många medlemmar. Jag tror säkert att alla nationer skulle kunna få ett litet kärngäng av medlemmar som kommer dit av traditionella skäl, för att deras föräldrar varit med där, för att de vill gå med i sin hemnation osv. Men helt plötsligt kan en situation uppstå där anrika nationer (med rötter nånstans på 1600-talet) försvinner, går i konkurs. Flopp, försvinner ett stycke studenthistoria.

Skoj.
Inte.

Att många antagligen inte skulle gå med i kåren heller är naturligtvis en annan nackdel. Kåren jobbar en hel del för studenterna, för våra rättigheter, för att granska utbildningar och så vidare. Sånt funkar alltid bättre ju fler som finns bakom, även om de mest agerar passivt (och ekonomiskt) stöd. Vad skulle till exempel en fackförening vara utan sina medlemmar? Inte så mycket.

Jag vet en hel del folk som är studenter, men som antagligen inte har satt foten innanför nationsdörr annat än för att skriva in sig. Dessa personer skulle antagligen inte vara med om de inte blev tvingade. Jag förstår dom, fullt ut. Men jag tycker ändå att kårobligatoriet borde vara kvar. Helt obrydd om alla dom som tvingas vara med fast de inte vill. For the greater good of studentlivet. I alla fall tills någon annan (why not universitetet?) går in och stödjer nationerna ekonomiskt.

Surt.

The Ark med Ola Salo i spetsen var duktiga. Jag ägnade kvällen åt att vifta svensk flagga och äta chips (trots att det inte alls var nåt bra för laktosgrejen) och ändå röstade alla andra länder bara på varandra. Det finns väldigt många öststater. Lite bitter är jag allt.

Nu tänker jag trotslyssna på The Worrying Kind i minst en vecka framöver.

Sådetså.

En annan anledning....

I onsdags morse vaknade jag med insikten att jag nog inte mådde så bra av glassen jag hade ätit kvällen innan. Och att det nog kan vara så att det är nånting i matväg jag inte tål. Och insåg helt plötsligt att det kan vara laktos jag är intolerant mot.

Bara för att testa bestämde jag mig för att låta bli att äta yoghurt till frukost. Vilket ledde till att jag mådde rätt mycket bättre helt plötsligt. Att slippa gå runt med ständig magvärk och andra spännande symptom (som jag inte tänker dela med mig av) var ganska skönt. Så nu känner jag mig rätt så illa tvungen att utesluta allt i laktosväg den närmaste tiden.

Det är inte så kul. Jag är ett stort fan av yoghurt i alla möjliga varianter, choklad (obviously), glass, mjölk (i form av o'boy) och ost. Alla såna saker som jag i så fall inte får äta mer. Jag höll på att börja lipa när jag var på Ica Kvantum och letade efter något att äta idag. Och tvingades gå förbi drickyoghurten och mellisen - och chokladen!

Hallå!

En anledning till slå-huvudet-i-väggen-inlägget.

Vi var ute i onsdags. Vin och öl och cider och nån shot på det och så vidare i vanlig ordning. För jag vet inte hur mångte gången på jag vet inte hur få dagar. Det blev Västgöta Nation med korridoren och det var helkul. Kanonbra musik, hyfsat trevligt folk, fick prata lite franska med utbytesstudenterna i kön och sånt. Skoj skoj.

Men. Helt plötsligt, när klockan började närma sig 2-slaget och folk började fem-i-två-ragga att slippa avsluta kvällen ensamma (oh, do I know the feeling) kom ångesten. Eller, tankarna. Ångest kom kanske först senare. Men att stå vid kanten och se ett folkhav som gungar av sprit och jag-vill-inte-veta-vad och känna sig ensammast i världen (för känslorna man känner för någon den tiden på natten är inte äkta, eller i alla fall långvariga), det fick mig att inse att jag är trött på det.

Trött på att supa mig full och snubbla fram i korridorer. Trött på att cykla livsfarligt, trött på att säga saker jag inte menar och trött på att inte veta exakt vad det är sagt. Saker jag aldrig hade hävt ur mig annars. Trött på att vakna trött och seg och undra varför jag aldrig bytte om helt till pyjamas kvällen innan. Trött på att inte hinna med viktiga saker för att nån fest kommer i vägen.

Så. Det är en av anledningarna till att jag har haft svårt att orka med mig själv de senaste dagarna. Och därför gick jag inte på PiL-sittningen (som säkert var jätteskoj) idag. Fast korren är ute och festar utan mig ;) Det här kommer ju bara som grädden på moset. För det det handlar om är ju att man kan handskas med spriten. Dricker måttligt, inte dricker för ofta, inte mår dåligt av det. Just nu behöver jag en paus. Skära ner lite. Komma ikapp allt som snurrat på som i helvete under tiden. Hur länge pausen varar märker jag väl. Men ut ska jag inte förrän det känns kul igen.

Det brinner i Smålandsstenar.

Nu har det härjat en (eller flera?) pyroman(er?) i Smålandsstenar och bygden omkring. Anderstorp och Unnaryd har tydligen fått sin del av påtuttade sommarstugor och garage också. Och vad hör man inte på p3:s nyheter idag - om inte om mordbrand i Småland. Nu är det Netto i Smålandsstenar som är nedbrunnet till grunden. (Läs mer)

Jag tycker att det är läskigt.
Som fan.

Laglig nerladdning

Jag blev inte så lite glad när jag läste den här artikeln i Sydsvenskan imorse. Den 1 september ska det alltså släppas en sida där man helt lagligt får ladda ner musik. Artisterna betalas via reklamintäkter, musiken blir gratis - alla blir glada. Jag tycker att det är en strålande idé, det enda vi får hålla tummarna för nu är att det blir lite mer än "ett tjugotal band" så är jag nöjd sen. ;)

Nerdåtgående.

Det är fascinerande att dagen först kan vara helt underbart bra, och sluta i huvudvärk och djupa funderingar. Den här gången var det folktandvården som tog ner mig på jorden. Mina visdomständer har hållit på och växt sen någon gång i sommar, och häromdan upptäckte jag att mina framtänder börjat bli ännu snedare än de redan är.

Efter den upptäckten har jag lovat mig själv att gå till tandläkaren. Helst igår. Eftersom jag tänkte ringa dit innan jag dyker upp kollade jag upp telefonnummer och sånt. Och snubblade över prislistan. Det var tamejfan ingen rolig läsning, särskilt som jag i hemlighet misstänker både tanddragning och relgering. Ja, jag är pessimist.

Det intressanta i sammanhanget är att jag en gång i tiden hade möjligheten att få perfekta, fina, jämna tänder. Jag började bära tandställning när jag var tio, men när vi flyttade till Sverige 1997 fick tandställningen inte följa med. På folktandvården i Burseryd tyckte man att mina tänder var "jämna och fina", till och med "perfekta" hette det.

Snacka om att man lider för detta nu. Inte bara när jag tänker på den fysiska smärtan ett tandläkarbesök orsakar, utan hundra gånger mer när jag tänker på den ekonomiska katastrof som en tandreglering isf skulle innebära för mig. Jag förstår inte att tandvård ska behöva vara så sjukt dyrt?? Var är välfärdsstaten? Var är alla-ska-vara-lika-i-det-här-landet-mentaliteten?
Ni får gärna slunga ur er tips på billig tandvård, jag går och lägger mig med huvudvärk ikväll. Inte av visdomständerna, utan i fruktan för vad som kan komma ur telefonsamtalet imorgon... :s

Goda gärningar.

Att en ung kille håller upp hissdörren till två tjejer som ska ha in sina cyklar.
Att en äldre herre med semlor i passagerarsätet låter sig stoppas och lånar ut startkablar (och hjälper till att koppla dem rätt) för att någon annan ska slippa stå med dött batteri framför en stängd garageport.
Att en man i sina bästa år skänker en tjugolapp till en förvirrad student som glömt plånbok och busskort hemma.

Det är dagens goda gärning för mig. Alla har hänt inom loppet av de senaste två veckorna. Ni som gör sådana saker, vet ni om hur mycket det kan betyda? Och ni som upplever att någon gör något totalt oväntat, snällt och hjälpsamt för er - uppskattar ni det? Att få tillbaks ett leende hjälper ju tillräckligt ibland...

Så nu. Veckans utmaning. Gå ut och gör goda gärningar. Riktiga, goda gärningar. Utan att ni själva tjänar mer än ett leende och ett tacksamt ord på det. Och inte låta-bli-att-göra-dumma-saker-varianten av goda gärningar. Att inte putta den mobbade ungen är (oftast) ingen god gärning. Något annat kanske är det.

Jag ska i alla fall försöka. Om nån mer ta upp det - great! Berätta! Men det är ju inte det som är grundpoängen, eller hur? För det handlar om att göra någon annans dag liiiiite bättre. Lite ljusare.
Bara lite.