En anledning till slå-huvudet-i-väggen-inlägget.

Vi var ute i onsdags. Vin och öl och cider och nån shot på det och så vidare i vanlig ordning. För jag vet inte hur mångte gången på jag vet inte hur få dagar. Det blev Västgöta Nation med korridoren och det var helkul. Kanonbra musik, hyfsat trevligt folk, fick prata lite franska med utbytesstudenterna i kön och sånt. Skoj skoj.

Men. Helt plötsligt, när klockan började närma sig 2-slaget och folk började fem-i-två-ragga att slippa avsluta kvällen ensamma (oh, do I know the feeling) kom ångesten. Eller, tankarna. Ångest kom kanske först senare. Men att stå vid kanten och se ett folkhav som gungar av sprit och jag-vill-inte-veta-vad och känna sig ensammast i världen (för känslorna man känner för någon den tiden på natten är inte äkta, eller i alla fall långvariga), det fick mig att inse att jag är trött på det.

Trött på att supa mig full och snubbla fram i korridorer. Trött på att cykla livsfarligt, trött på att säga saker jag inte menar och trött på att inte veta exakt vad det är sagt. Saker jag aldrig hade hävt ur mig annars. Trött på att vakna trött och seg och undra varför jag aldrig bytte om helt till pyjamas kvällen innan. Trött på att inte hinna med viktiga saker för att nån fest kommer i vägen.

Så. Det är en av anledningarna till att jag har haft svårt att orka med mig själv de senaste dagarna. Och därför gick jag inte på PiL-sittningen (som säkert var jätteskoj) idag. Fast korren är ute och festar utan mig ;) Det här kommer ju bara som grädden på moset. För det det handlar om är ju att man kan handskas med spriten. Dricker måttligt, inte dricker för ofta, inte mår dåligt av det. Just nu behöver jag en paus. Skära ner lite. Komma ikapp allt som snurrat på som i helvete under tiden. Hur länge pausen varar märker jag väl. Men ut ska jag inte förrän det känns kul igen.