söndag, augusti 19, 2007

None of my groupies wanna dance...

Det är något speciellt med live-uppträdanden. Eller så är det något speciellt med Marit Bergman. Kvällens (för mig) sista konsert för dagens Malmöfestival, och det var helt underbart. Massa skön musik, Marit på scen, och sen det snygga bandet!

Jävlar vilken känsla - lukten av fuktigt gräs och svettiga kroppar och killparfym och tjejparfym och adrenalin. Känslan av att vara smått smålullig på rosévin och öl - känslan av att vara del av en publik, känslan av att uppleva något gemensamt med två, trehundra andra människor. Musiken, musiken, musiken.

Att just ha pratat om Tha Förhållande och dess efterspel, och ändå vara sjungande glad i hjärtat. Att kunna älska livet just precis i detta ögonblick. Att tänka "skulle jag dö nu så skulle det vara med ett leende på läpparna" och bara känna sig superduperfånig en liten liten sekund.

Och sen - det underbara i att hitta hem till sin varma, mjuka och sköna säng.

Nu.

3 kommentarer:

Daniel sa...

Nämen där var jag också. Då var det alltså dig jag såg. Har guldfiskminne så jag är glad om jag känner igen mig själv :)

Dock skall det erkännas att Marit Bergman kanske inte är något som jag normalt sett skulle lyssna på, men det är ju lite av poängen med festivaler.... To broaden one's horizon..

Pauline sa...

daniel: och så sa du inget? tsss...

Daniel sa...

Som sagt, guldfiskminne. Och jag råkar ut för tillräckligt många knasiga och pinsamma situationer utan att lita på mitt guldfiskminne.