och utanpå ser jag ut som en sån där vanlig ungdom, någons dotter som är hemma över sommaren från gud-vet-vad och som klipper gräsmattan. men inuti finns alla de där tankarna om att vi egentligen inte finns, och ett ögon blick snörs hela halsen ihop av tanken att vi egentligen inte är något speciellt alls, för varför skulle vi, skulle jag? och tänker att om hundra år, vem minns, annat än eventuella avkommor och barnbarnsbarn, vem bryr sig egentligen och sen tänker jag att lugna ner dig, det är bara ditt inre som är i uppror igen och sen tänker jag att håll dig nu till dina linjer med gräsklipparen.
vid det här laget har jag börjat inse att det är min vanliga weltschmerz och existensliella ångest som gör sig påmind. imorgon åker jag hem till Lund. let's see if I snap out of it.
vid det här laget har jag börjat inse att det är min vanliga weltschmerz och existensliella ångest som gör sig påmind. imorgon åker jag hem till Lund. let's see if I snap out of it.
6 kommentarer:
Tänk så här istället: Vi finns för att (kanske) göra någon form av skillnad/insats här på jorden, t.ex. göra livet roligare/drägligare (eller kanske odrägligare) för våra nära o kära.
Och, inte att förglömma, så skulle inte dina vänners liv varit detsamma utan dig. Vem vet, kanske just du förändrar världen, eller får en dotter eller son som gör det?
Som jag ser det så kan vi alla påverka världen. Hur mycket och på vilket sätt är upp till dig. Vissa vill förändra, andra nöjer sig med att leva ett tillbakadraget liv.
Just nu så nöjer jag mig med en öl. Det är för varmt att förändra något just nu.... :)
daniel: ja, och jag är så rädd att jag ska nöja mig med det där tillbakadragna livet. eller... det är ju det som är lättast, är det inte? och så får jag mina ögonblick där det inte känns som om man gör/förändrar/påverkar nånting..... jag vet inte.
:)
Men frågan är vad som du vill göra med ditt liv. Det finns inget "rätt" eller "fel". Det viktigaste är att ha ett bra liv som man kan vara nöjd med.
De flesta brukar dock ha någon tanke om hur de skall påverka världen när de är unga. För den stora massan så ändras det med åren när man börjar se lite mer realistiskt på saker o ting. Prioriteringarna ändras.
Så länge man har ett meningsfullt jobb, tid att umgås med familj o vänner och tid över för ens intressen så brukar de flesta vara nöjda. Quality of life behöver inte betyda att man måste förändra världen utan snarare att man lär sig uppskatta det som är bra....
Därmed inte sagt att jag aldrig funderar över vad jag egentligen tillför. Om man ser rent krasst på det - vad tillför någon som jobbar i tjänstesektorn? De enda som åstadkommer något är väl egentligen de som producerar något som man kan ta på (fysisk produkt) eller som jobbar inom vården (beundrar verkligen de som jobbar inom vårdyrken, som trotsar dåliga löner för ett tungt jobb, både fysiskt och ibland psykiskt)
Så säger man till sig själv - Jag kanske skulle blivit byggnadsingenjör.. eller ...grävmaskinist....
Men i slutändan så fyller jag ändå en funktion OCH jobbar med något som (oftast) intresserar mig. Och jobbet är definitivt inte allt här i världen...
Så egentligen, vad jag ville säga var att de flesta har sådana tankar som du, speciellt när man är ung och inte riktigt hittat sin plats, skapat sin identitet osv
Jag kände till viss del att det var svårt att se sig som en del av samhället, känna att man fyllde en funktion, när man pluggade. Det var liksom en period då man väntade på att "komma ut i samhället" och hitta sin plats på något sätt. (svårt att beskriva exakt vad/varför det kändes så)
Usch, nu blev det nästan lite väl djupt. Jag skyller på ölen.
Se det så här: Ta't lugnt. Det finns dem som inte får dessa tankar förrän de är runt 30 och då först börjar ta tag i sina liv. Du ligger före :)
daniel: tack. jag funderar fortfarande på din kommentar. det ligger massa klokt i det. särskilt att man som ung har alla dessa planer på att förändra världen.
om man nu kan det är ju den andra frågan. jag har nog inte varit så engagerad nån gång att jag skulle orka förändra världen. och det är kanske det som stör mig lite.... jag önskar ibland att jag orkade engagera mig mer i att lämna ett avtryck på jorden. om så bara ett litet.
men jag vill liksom inte. inte så mycket i alla fall. kanske hade det varit lättast att acceptera det och leva ett fint liv ändå.
det borde man ju lyckas med :)
hur som helst så är allting lite ljusare igen. det brukar ju bli det när man fått sova på saken och sådär :)
weltschmertz. fan vilket bra ord.
jag tror att alla har de där tankarna, och alla brottas med kontrasten mellan hur man tror att folk ser en och hur man är på insidan. det gör iallafall jag. :)
Skicka en kommentar