Hjälmar är det nya LBD

Det var tjänstemannafest i helgen. Nora och jag gick i par (igen) - denna gång som två sjukt snygga power rangers. Grym fest, indeed.

Nora a.k.a. den blå Power Rangern

Moi, a.k.a. den röda Power Rangern, a.k.a. Jason.

Synd bara att the aftermath innebar lite ledsamhet från (endast) min sida. Pauline ska helt klart lämna mobil och känsloliv hemma på nästa fest. Det blir så mycket roligare då, plus att smärtorna kanske kan begränsas till just lilltån, och inte annat som kan gå sönder.

Hurt

Jag slog i lilltån i soffan häromkvällen. Den hårda delen av soffan, vilket min lilltå inte alls tyckte var någon trevlig idé. Inte utan att jag funderar på ifall det kanske har blivit nån slags spricka eller på annat sätt allvarligare skada i den. Det är inte meningen att det ska göra ont.

Jag antar att man får vänta och se.

Låta det läka.

Kompis, det går bra nu.

Och där ser man. Rätt vad det är så är även den jobbigaste av veckor över. Det mesta har liksom löst sig nu.

Sorgliga sakerna: begravning var jättejättesorgligt men samtidigt väldigt fin och ett bra sätt att ta farväl.

Skolsakerna: Tenta i onsdags och jag förtjänar visserligen inte att ha klarat den, och man ska inte ropa hej innan man har kastat sten i glashus och allt det där, men det kan ju faktiskt ha gått vägen. Projektrapport gjorde vi hela dagen igår, tid tåg det med klart blev det. ;)

Nationssakerna. Det bästa av det hela. Igår var det nationsmöte och även om jag inte ville så var jag duktigt nervös. Och så läste vår kära inspector upp rösterna, och en sten föll för jag är nu pqs electa, och går på min post i januari. Too cool for school, I dare say.

Almost

Det är tider, det här. Allt händer samtidigt.

Sorgliga saker. Min fina gammelfarmor gick bort natten till i lördags. Lugnt och stilla, förvisso, och efter att ha levt ett långt liv och så, men ändå. Morfar lät så ledsen på telefon. På fredag är det begravning, och jag är lite orolig för här har vi en sak som jag inte alls vet hur man gör.

Skolsaker. Jättemycket skolsaker, varav en del tar mer energi att prata om än att faktiskt genomföra. En del känns det som man inte hinner med över huvud taget, en del vill man bara få överstökat. Och en del, som presentationen i torsdags, går faktiskt över förväntan bra.

Nationssaker. Mitt namn står på en jättestor offentlig lapp på anslagstavlan och än så länge har ingen motkandiderat. Och jäklar, vad sugen jag är...

Och andra saker. Inflyttningsfest, hålla-masken-i-bastun, yoga, inte-riktigt-sova-ordentligt, verka-duktig, vara-duktig, hålla-koll. Vi tar och ser det positivt.

Winds of change

Stora saker händer. Inte bara att jag har klarat en ekonomitenta och varit på en bal (en totalvirrig kväll med allt från thaimat till gråt till skratt till dans till ordenssyande, men oh så bra). Utan andra saker. Egoboost utan dess like, att för vara på intervju för någonting jag verkligen, verkligen, verkligen vill göra och faktiskt just nu ha en chans på det.

Igår vaknade jag med näsblod och jag sover inte som/när jag ska. Det säger en del om hur allvarligt jag faktiskt menar med det här. Den som lever den 23 oktober får se.

A better son/daughter

För första gången på länge, länge ringde min pappa för att prata lite och det känns konstigt, främmande, som att det är hela planeter emellan. Och ändå, fast vi knappt träffades förrän jag var 17, 18, så märks det så tydligt att vi är far och dotter så fort vi är tillsammans. Samma humor, samma ögonbryn, samma musiksmak (så långt det är möjligt när den ena är 25 år äldre).

Jag tycker så mycket om honom.

(Trots att han inte kommer ihåg födelsedagar, trots att han saknades som mest när jag behövde honom.)

Och så min lillasyster. Som snart fyller 9, som precis börjat fjärde klass, som tycker att det är skitenkelt och har tråkigt på lektionerna och som låter så lillgammal. Som jag för första gången haft riktigt samtal med. Hon håller på att bli en liten egen människa, med egna värderingar och en egen syn på livet (fast vår pappas ögonbryn, dom har hon också).

Jag tycker så mycket om henne.

Det är dags att åka och hälsa på igen. Innan jag missat allt och hon har vuxit upp och blivit tvär och tonårig och inte vill kramas längre.

Tonight we're gonna see the great Miss Universe.

Jag har inte sovit så mycket inatt. Det är helt och hållet inte mitt fel (eller ja, kanske lite) och det är lite jobbigt för any minute now är det dags att klämma sig i skorna och cykla ner till stationen för att ta tåget Helsingborgåt. Och sen gäller det liksom lite att hålla sig vaken under tre timmars föreläsning. Där har vi kruxet. And don't say coffee, för sörjan som köps i den lokala cafeterian är inte riktigt värd namnet.

Nu har jag för övrigt glömt av vad det var som var tanken med att göra sig besväret att logga in på blogger.com. Jag tror jag hade en snitsig poäng som jag skulle komma fram till, genom att säga nånting om att det är jättemånga tankar som flyger runt i mitt söta lilla huvud. Och så hade det att göra med att jag var på sjukt bra humör hela gårdagen (och då gjorde jag ändå tråkgrejer som städning och matlagning). Och nånting med Billie the Vision & the Dancer's var det. Vars spelning på Blekingska i Lund jag tyvärr missade i fredags, till förmån för en lyckligtvis väldigt rolig tackfest.

Nåväl, jag hör av mig när jag återfunnit min röda tråd. Eller någon annans. Tills dess - ha're.