OMFG.

Läste ett inlägg om MyStar och idiotin i att köpa en främmande sjärna och minns (i grova drag) en konversation som jag helst av allt vill glömma, eftersom motpartens... ointelligens (?) strålade emot mig lika klart som stjärnorna vi pratade om.

Jag: Det är ju så dumt! Klart man inte kan köpa stjärnor. Det skulle vara som om nån liten alien köpte vår sol, ju..
Han: Vadå, stjärnor är ju inte som solen. Dom är ju mycket mindre.
Jag: ???
Jag: [okey, han är estet. Andas och förklara så pedagogiskt du kan.]
Jag: Men... Vad tror du stjärnor är då?
Han: Tja... Typ små gasbollar... Du vet, ett stjärnfall är ju också bara en liten sten som faller.
Jag: [Han älskar Disney. Identifierar sig tydligen med Pumba. Scenen i Lejonkungen, ni vet.]
Jag: Men.. Det vi kallar stjärnfall är inte stjärnor som faller utan stenbitar, asteroider eller rymdskräp som dras in i jordens dragningskraft och brinner upp i atmosfären. Stjärnor är solar som bara är så långt bort att dom ser skitsmå ut. Det är därför vi aldrig har flugit till en annan stjärna. Och där kann det ju finnas andra planeter, med utvecklad intelligens, och.... [drömmer om James T. Kirk, min barndoms (på ett väldigt barnsligt sätt) våta dröm]
Han: Men, det är ju ingen som vet om det stämmer. Jag tror i alla fall att stjärnor är sådär små. Jag: Hahaha!
Jag inser att han inte skämtar.