Spridda skurar

Jag måste göra nånting åt min arbetsmoral. På grund av lack of vettiga arbetsuppgifter har jag ägnat dagen åt att smygsurfa. Jag har nästan läst mig igenom två hela bloggar, och nu känns det som m min hjärna är för stor för mitt huvud. Som man har delar av någon annan i sitt huvud.

En svensk-australienare vars vardag verkar bestå av knark, fester, udda jobb inom reklambranschen och en sjuhelvetes lägenhet.

Och en sjuttonåring från Malmö vars mamma är alkholist och vars liv skulle kunna vara vems som helst. Med praktikplatser på dagis, vintermörker, fest och ensamhet. Hon får mig att tänka på Lasse Lindhs låt, Överlever Du Härnösand Så Överlever Du Allt.

Dom är inte lika varandra ett dugg, förutom på ett sätt. Dom kan skriva. Dom kan klä sina liv i ord. Dom kan beröra mig som läser. Jag börjar inse att världen är mycket större än den verkar. Och att ord är ännu större.

Kanske.

I alla fall har jag fått en glimt av att det gömmer sig så mycket mer under folks ytor än man kan tro. Att alla faktiskt har hemliga tankar som dom inte pratar om, sidor som dom inte vill visa upp, tårar dom bara gråter i hemlighet.


Jag är trött nu. Jag vill hem och vattna mina blommor, packa upp min väska efter helgen och gömma mig i en bok. Och så vill jag gråta mig till sömns, låta min minimala hemlängtan och gigantiska saknad rinna ur mig. Jag trivs här egentligen, jag har bara ett par svaga dagar.