Det är såna här kvällar jag vill minnas från min studietid. Höstkvällar, på väg hem från VG's med känslan av att ha hela jorden för sina fötter, livsglädje, tanken på att ingenting är omöjligt. Känslan att vara älskad, uppskattad, hyfsat nöjd med tillvaron. Med några öl i kroppen, invincible, lycklig.
Liksom den där vackra våren, som jag heller aldrig vill glömma. Glömmer man nånsin sin första vår i Lund? Sin första sista-april, att lyssna på studentsångarna, se magnoliorna blomma, dricka kaffe i gräset utanför studentboendet, kyssa främmande pojkar och vara allmänt nöjd med livet?
Och att konstruktiv är det enda jag längtar efter just nu känns ändå rätt avlägset.
Liksom den där vackra våren, som jag heller aldrig vill glömma. Glömmer man nånsin sin första vår i Lund? Sin första sista-april, att lyssna på studentsångarna, se magnoliorna blomma, dricka kaffe i gräset utanför studentboendet, kyssa främmande pojkar och vara allmänt nöjd med livet?
Och att konstruktiv är det enda jag längtar efter just nu känns ändå rätt avlägset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar