Mutti.

Och oavsett vilket. Så är det min mamma som är den bästa.

Ovasett.

Die Beste :)

She's a black belt in carate...

Och nu ska vi prata lite om den här pqs-grejen. Som då betyder proqurator social. I nationsvärlden är det quratorn som är ytterst ansvarig för nationens verksamhet, sen har man ofta en proqurator ekonomi, som då har ansvar för pengarna. Och Krischan har en proqurator social, som jag då kommer bli. Å ena sidan är det personalchefsansvar, dvs ansvar för alla förmän och att utskotten (pub, lunch, sittning, bak, klubb, café, you name it) går som de ska. Dessutom kommer jag ha inköpsansvar, vilket innebär att man ser till att det finns mat som kan tillagas, sprit som dricks, städprylar, toalettpapper, bordsdukar och sånt där pulver som torkar upp spyor nästan av sig själv. Allt som behövs, helt enkelt.

I detta ingår hundra andra småsysslor. Allt från att se till att kassaappareterna fungerar, att jobbartröjorna är tvättade och upphängda för tork, att förmännen vet vad Magda eller Ugly Betty eller Lelles eller cykelgången är och att det inte ser för skräpigt ut utanför nationen - och att folk trivs rent allmänt.

På en heltidstjänst (förvisso med hjälp av en eminent q och en lika eminent pqe).

Det kommer bli ett år att aldrig-glömma. Ett år fyllt av skratt och misstag och diskussioner och lyckade klubbar och glada miner och mat som bränns vid och såser som kokar över och humör som ska tyglas och sena kvällar och lite för tidiga morgnar och luncher med resten av tornavägens quratel och med allsköns situationer man antagligen inte kommer kunna räkna med i förväg.

Men jäklar. Ikväll påmindes jag om den lycka som for genom kroppen när jag fick höra att "vi tänkte föreslå dig till pqs" och ännu en gång när "då har vi valt Pauline till pqs" och jäklar. Om dagarna då allt jag fokuserade på dethärvilljag, när jag vaknade med näsblod och ville det, när jag låg vaken och läste på och ville det, när jag pratade med vänner och tänkte att det här vill jag.

Nu är det inte så fruktansvärt långt kvar till nästa år.
Jag ska ta mig an det med glädje.

Bitter doesn't suit me.

Idag har varit en fantastiskt bra dag. Jag avskyr att inleda inlägg med att säga att "idag har...", men jo. Känslan av att vakna på morgonen och ha tid att vakna till liv. Att, efter en brakfrukost med två glas juice, cykla till Lundatappen för blodgivning. Att umgås med folk, laga pannkakor, glufsa i sig och i några minuter njuta av mätt-och-belåtentillståndet. Att sitta på föreläsning och göra ambitiösa anteckningar med fyrfärgspenna, att tjattra med finaste vännen på tåget hem, cykla i kylan, småprata i köket, promenera till Kalmars för mat och öl och samtal.

Det är guld.

Och att, efter två öl, känna sig alldeles för lättpåverkad och bara älska hela världen och tillvaron och då och nu och... Ja.

Det är också guld.

Håll i hatten, det är fredag!

På rullbandet: plastglas, två paket apelsinjuice, chips, godis, ostbågar, lime.

Har'u fest, eller?

Snö.

Drar upp persiennerna på morgonen och upptäcker ett litet försiktigt försök till snö utanför, inte mycket utan bara så att det precis har vågat stanna kvar på marken. Och inte nog med det, det snöar faktiskt lite också.

Det är bannemig fint :)

Om att inte göras sönder.

Nu när jag för första gången på länge är sugen på att skriva (av mig) så vet jag ändå inte riktigt vad det är jag ska säga. Jag ser fram emot nästa år, fantastiskt mycket. Nästan så att jag är rädd för ett antiklimax, ett jag-orkar-inte-hela-vägen eller ett jag-räcker-inte-till. Eller ett is-this-all-there-was?. Det ska bli skoj, en utmaning, en testa-gränser-grej och ett intensivt år.

Och samtidigt är det något helt annat som ligger och pyr. En känsla av ensamhet, tomhet. Som inte går att bota med underbara vänner, eller telefonsamtal med mamma, eller... Nej. Hur gärna jag än hade velat.

Fan.

2008 har inte varit året det kunde varit. Let's hope 2009 won't let me down.

Nöjd?

Okej, jag tröttnar lite på mig själv och min ständiga bitterhet. Att skriva aj-vad-ont-det-gör-texter är inte speciellt kul och jag jobbar just nu hårt på att inte hålla på och se så negativt på saker och ting. Istället fokusera på positiva saker. Ni vet, fina vänner, roliga brädspel, känslan av att sitta på föreläsning och faktiskt lära sig något vettigt.

Det sistnämnda förresten. Jäklar. Nu blir jag visst ekonomiintresserad helt plötsligt. För idag var första gången på länge jag inte var farligt nära att falla i lätt dvala och när det var slut så önskade jag nästan att det hade hållit på i en timme till. Skrämmande, men sant. Det kanske blir en plugghäst av mig till slut ändå.

Sa hon, knappt två månader innan hon ska ta studieuppehåll, ja.

Aj.

Idag gör det ont igen, ondare än på länge och jäklar. Men är det självförvållat (idioti plus självdestruktivt beteende plus alkohol lika med disaster, tydligen), så jag ska väl inte klaga.

Samson

Det är nånting med den här jäkla tiden på dygnet, på veckan, när dansgolvet har slutat röra sig och alla hämtat ut sina jackor. När klubben är lugn och huset börjar varva ner. Det är i just det ögonblicket ...

Även om kvällen har bestått av ack så fina ögonblick. Ögongodis och finsång och Hoff och bästisar och dans och allting annat. Men så är det ett nummer jag faktiskt har raderat helt och hållet från alla delar av telefonen...

För kom igen. Ni fattade väl att det inte bara var tån som gjorde ont?