Och på tal om episka ögonblick, som flashar förbi mig var gång jag Foo Fighters My Hero. Det var den där jag gick hand i hand med den första grabben jag älskade sådär på riktigt, intensivt och makalöst mycket. Jag hade just lyckats smitta honom med en fabulös förkylning och pysslat om honom där han sov på min 70-talsbäddsoffa högst upp i ett höghus mitt under inflygningsbanan till Frankfurts flygplats. Jag visste att jag inte skulle få träffa honom på ett par veckor och det gjorde ont i tonårshjärtat, ända in. I väntan på att han skulle behöva tvingas gå igenom säkerthetskontrollen gick vi där, hand i hand, och det var alla hjärtans dag och vi fick hjärtformade klubbor för att vi såg kära (eller sötsugna, jag vet inte) ut.
Och när han faktiskt tagit sig igenom metalldetektorerna och vinkat genom glaset en sista gång och jag satt i bilen och matade in cd-skivan han haft med sig till honom för att slippa lyssna på kärleksdravlet på radion - då slog de mig magen, musiken och saknaden. Och som jag har gråtit till den här låten.
Och när han faktiskt tagit sig igenom metalldetektorerna och vinkat genom glaset en sista gång och jag satt i bilen och matade in cd-skivan han haft med sig till honom för att slippa lyssna på kärleksdravlet på radion - då slog de mig magen, musiken och saknaden. Och som jag har gråtit till den här låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar