She's a black belt in carate...

Och nu ska vi prata lite om den här pqs-grejen. Som då betyder proqurator social. I nationsvärlden är det quratorn som är ytterst ansvarig för nationens verksamhet, sen har man ofta en proqurator ekonomi, som då har ansvar för pengarna. Och Krischan har en proqurator social, som jag då kommer bli. Å ena sidan är det personalchefsansvar, dvs ansvar för alla förmän och att utskotten (pub, lunch, sittning, bak, klubb, café, you name it) går som de ska. Dessutom kommer jag ha inköpsansvar, vilket innebär att man ser till att det finns mat som kan tillagas, sprit som dricks, städprylar, toalettpapper, bordsdukar och sånt där pulver som torkar upp spyor nästan av sig själv. Allt som behövs, helt enkelt.

I detta ingår hundra andra småsysslor. Allt från att se till att kassaappareterna fungerar, att jobbartröjorna är tvättade och upphängda för tork, att förmännen vet vad Magda eller Ugly Betty eller Lelles eller cykelgången är och att det inte ser för skräpigt ut utanför nationen - och att folk trivs rent allmänt.

På en heltidstjänst (förvisso med hjälp av en eminent q och en lika eminent pqe).

Det kommer bli ett år att aldrig-glömma. Ett år fyllt av skratt och misstag och diskussioner och lyckade klubbar och glada miner och mat som bränns vid och såser som kokar över och humör som ska tyglas och sena kvällar och lite för tidiga morgnar och luncher med resten av tornavägens quratel och med allsköns situationer man antagligen inte kommer kunna räkna med i förväg.

Men jäklar. Ikväll påmindes jag om den lycka som for genom kroppen när jag fick höra att "vi tänkte föreslå dig till pqs" och ännu en gång när "då har vi valt Pauline till pqs" och jäklar. Om dagarna då allt jag fokuserade på dethärvilljag, när jag vaknade med näsblod och ville det, när jag låg vaken och läste på och ville det, när jag pratade med vänner och tänkte att det här vill jag.

Nu är det inte så fruktansvärt långt kvar till nästa år.
Jag ska ta mig an det med glädje.