Om att inte göras sönder.

Nu när jag för första gången på länge är sugen på att skriva (av mig) så vet jag ändå inte riktigt vad det är jag ska säga. Jag ser fram emot nästa år, fantastiskt mycket. Nästan så att jag är rädd för ett antiklimax, ett jag-orkar-inte-hela-vägen eller ett jag-räcker-inte-till. Eller ett is-this-all-there-was?. Det ska bli skoj, en utmaning, en testa-gränser-grej och ett intensivt år.

Och samtidigt är det något helt annat som ligger och pyr. En känsla av ensamhet, tomhet. Som inte går att bota med underbara vänner, eller telefonsamtal med mamma, eller... Nej. Hur gärna jag än hade velat.

Fan.

2008 har inte varit året det kunde varit. Let's hope 2009 won't let me down.