Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska skriva om tandem. Det finns så himla mycket. Mest genomgående var känslan av det här är inte på riktigt. Som i att det var otroligt overkligt att tåga in på Götaplatsen i Göteborg och se några hundra Lundastudenter festa, tjoa, stimma, springa runt, dansa, hålla uppe stämningen. Liksom det var overkligt att stanna på IKEA Kållered och smälla upp ett disco på parkeringen där. Att springa på massa folk från alla olika sammanhang. Att byta tröja med en Var Gladspexare - bara för fotots skull. Att skrika sig hes trots megafon och visselpipa. Att stanna på en 90-väg mitt i natten för att hejja fram en cykel man knappt hinner se. Att nästan bli påkörds av en fet buss. Att festa bak i bussen hela natten. Att se par efter par bytas av på cykeln och fortsätta in i natten, söderut. Att kuta ut ur bussen om och om och om och om igen för att skrika på våra cyklister som viner förbi.
Overkligt.
Liksom det var overkligt att smälla fram högtalarna vid en kyrka, i soluppgången, 3 mil innan Halmstad och festa loss. Och att ciruklera runt i ett folktomt Halmstad någon timme senare, på jakt efter posten och nästa bytesplats. Att inte ha sovit på hela natten, borsta tänderna och fortsätta dricka en kall öl. Att se inspektor och inspektrix dra iväg mot Båstad på vår cykel. Att hejja på dom inifrån en rondell - med Helsingkronas buss cirkulerandes varv på varv på varv i rondellen. Att komma till Båstad och se hundratals lundastudenter käka frukost - och hitta våra egna frukostkillar, sleva i sig lite yoghurt och leta efter någonstans att kissa i lugn och ro. Vila i skuggan och sen se våra killar ta sig uppför Hallandsåsen och att hejja på dom tills rösten spricker.
Overkligt.
Precis som spänningen av nu-är-det-snart-vår-tur. Dra på sig cykelbyxor, bikiniöverdel, reflexväst, handskar, hjälm. Plugga in vägbeskrivningen, vänta på våra cyklister i Kävlinge. Hoppa på cykeln, inte komma över på fel sida vägen, inte cykla fel (trots att cykeln framför oss gör det), inte spy av ansträngning, stress, värme. Se fräsch ut så fort bussar kör om, tutar. När det står supportrar på vägen. Visselpipa och utbrista i "Krischan - tjalalalala!" trots trötthet och trots att rösten är helt slut.
Ganska overkligt, på ett väldigt påtagligt sätt.
Och sen det bästa med såna påhitt. Komma fram. Känna uppmanande ryggdunkningar, att få kliva på bussen igen, få lite vatten i sig, dra på sig tandemtröjan igen, bege sig vidare in mot stan.
Och inta fontänen i Lundagård. Först av alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar