Sen i tisdag har jag varje natt drömt att tatueringen har flyttat sig, gnuggats bort, blivit skev, ändrat text, varit felstavad. Så första blicken på morgonen har varit av den panikslagna varianten, ner mot vristen.
Den är fortfarande kvar.
Kommer vara det hela livet.
Det är lite coolt.
(För övrigt är det inte själva tatuerandet som är smärtsamt/jobbigt/hemskt. Det är läkningen och när det kliar, kliar, kliar utan att man får riva i det. Men läker gör det, finfint till och med.)
Den är fortfarande kvar.
Kommer vara det hela livet.
Det är lite coolt.
(För övrigt är det inte själva tatuerandet som är smärtsamt/jobbigt/hemskt. Det är läkningen och när det kliar, kliar, kliar utan att man får riva i det. Men läker gör det, finfint till och med.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar