Nedan en roman om tiden som gått.

Jag ägnar dagarna åt att inte göra ett dyft, åt att latligga i solen, åt att inte ens orka lyfta boken jag håller på med ovanför huvudet, åt att slösurfa, slölyssna på musik, slöblogga, slöa. Och jag slötänker.

Det har gått ett helt läsår här nu. Jag minns så väl dagen jag flyttade till Lund. Första kvällen, när mamma hade lämnat mig ensam i en lägenhet jag skulle dela med någon jag inte kände. Första morgonen, när jag inte visste huruvida jag skulle våga mig ut ur rummet. Mina fyra väggar. Inte mina första egna fyra väggar, men närapå. Första dagarna jag cyklade omkring och upptäckte Lund. Och känslan av att faktiskt ha hamnat på precis rätt plats i livet. Känslan av att vara hemma någonstans med en gång, utan att ens känna någon eller något och utan att veta vad som väntade.

Den känslan, av att ha hittat rätt ställe, har varit så genomgående. Har genomsyrat det här första året. Även om mitt första boende här inte var optimalt (men vem har väl det den första tiden?), även om jag tvivlade några gånger när saker hemma drog mig tillbaka till skogarna i Småland (om så bara i tanken), även om det har varit ensamt vissa dagar och tungt andra. Det har ändå känts rätt.

Första året i Lund. Det har bestått av så mycket nya intryck att jag inte skulle veta var jag skulle börja sortera dem. Skolan skulle vara ett helt kapitel. Att för första gången på länge vara sugen på skola och att lära sig. Föreläsningarna (och att hitta till föreläsningarna, herrejisses!), lärarna, engagemang runtomkring, att ta ansvar för studier och så vidare och så vidare. Människorna skulle vara ett annat, stort kapitel. Kursarna man träffat, vissa mer guld än andra, men ack så många av dem ack så underbara. Nya vänner, nya korridorare, nya vänner till korridorare. Folk man träffar randomly på nationstoaletter och diskuterar viktigheter med, folk man träffar på nationsdansgolv och inte så mycket diskuterar med men som uppskattas för andra, hrm, kvaliteter.

Osökt nog, nästa kapitel, alla påhitt. Fest, fest, fest. Nationerna, främst. Med kursare, med korridorare, med ingen alls (och jag trodde inte att det skulle hända, men jo). Den här underbara våren där vi hittade på det mesta, från besök på museum till Malmöoperan. En dag på stranden, en dag i stadsparken, valborg, helgen innan och helgerna efter. På Blekingska och VG:s och Lunds och Malmös och Smålands.

Såhär i efterhand känns det här året så jäkla rosenrött och gulligull och underbart så man börjar undra. Det fanns ju ändå motgångar också. All ångest jag har haft. Förhållandet som tog slut. Att inte veta vad man faktiskt vill göra med sitt liv. Frågan om huruvida man faktiskt har några mål och meningar. Över huvud taget.

Men vafan. Det har varit ett jävligt bra år.