Perfect day.

Imorse var jag uppe tidigare än någonsin under min tid i Lund. Halv sex på morgonen vaknade jag. Febrig och kallsvettig. Sånt läge jag inte kan somna om i direkt. Tog en ipren och en snabb dusch och la mig sen ovanpå sängen och tittade på några avsnitt av Scrubs. Lyckligtvis började tabletten verka efter ett tag, och jag somnade om. Vaknde igen - kallsvettig igen, dock feberfri. Dagens andra dusch klockan 11. ;)

Nu känner jag mig på bättringsvägen i alla fall. Har ägnat dagen åt att sitta vid datorn och agera stöd (via msn, hejja dagens teknik!) åt min sociologi-grupp som satt och jobbade med grupparbetet. Ska alldeles strax sätta mig och skriva min del av analysen. Sen får vi se vad kvällen har att bjuda på.

Vet också med mig att jag inte har varit så haj på att svara på kommentarer och dylikt. Bättring utlovas! Tack till er som kommit med trevliga krya-på-dig-kommentarer :)

Annars har jag i stort sett ägnat mitt sjukdomsförlopp åt att knarka musik. Upptäckte nämligen att jag hade Trainspotting-soundtracket på datorn, och föll pladask för Lou Reed med "Perfect Day" (nedanför). Är nu uppe i 40+ spelningar på ca 2 dagar ;) håll till godo!

Halsfluss.

Hela den här mind over matter-grejen som jag försökte mig på igår funkade inte riktigt. Imorse vaknade jag och mådde ännu sämre än igår. Värst av allt var att jag inte kunde svälja över huvud taget. Fick dock i mig lite hallonkräm, och då mådde jag något bättre. Lyckligtvis lyckades jag få tid på vårdcentralen ganska snart och där konstaterade läkaren ganska så omgående att det är en halsfluss jag har åkt på.

Tråkigt värre, särskilt med tanke på att vårt grupparbete ska vara klart på fredag.

Nya tag.

Okej, det är dags att sluta självömka. Jag erkänner att jag hade en svacka idag, och att det inte är särskilt trevligt att bara gå runt att tycka synd om sig själv, men jag hade faktiskt 38,7 graders feber ett tag ikväll. Sen käkade jag ipren och så försvann febern och nu mår jag faktiskt bättre. Sen hjälper det ju faktiskt att duscha, ta på sig rena kläder och städa undan lite grann.

Imorgon tänker jag vara frisk.
Bara så ni vet.

Hej D!

Nu blev jag glad.
Riktigt riktigt glad.


(outa dig?)

Självömkan.

Det enda som är jobbigare än att försöka sova med ont i halsen är att vakna och ha ännu ondare i halsen än tidigare. (Eller nej, det är inte det enda som är jobbigare, inte så länge vi har tortyr och världskrig och gaffelpärmar. I hate gaffelpärmar.) Så var det för min del idag. Jag kan nu inte längre svälja överhuvudtaget (eller jo, men det är förknippat med ohyggliga smärtor som jag helst inte utsätter mig för mer än nödvändigt). Tyvärr ledde detta till att jag var tvungen att ställa in dagens gruppträff med Eric och Isabella, så nu får de jobba själva på sitt håll. Jag tänker bädda ner mig i fåtöljen med datorn, en kopp te och skriva lite på resultatdelarna härifrån.


Det ska bli spännande att se hur det går, med tanke på att jag faktiskt har feber. Alla som vill komma förbi och tycka synd om mig är varmt välkomna att göra så. Blommor, kort och presenter mottages också tacksamt. Gärna saker som är ätbara. :P

Gwah!

Jag får lite panik när jag upptäcker att klockan redan är 12. Halva dagen har, med andra ord, gått. Fast jag vaknade till liv klockan 9. Problemet är bara att jag vaknade med rejält ont i halsen, sådär så att man inte kan svälja, ni vet. Och lite allmänt öm i kroppen. Känns som om jag håller på att bli sjuk. Vi får hoppas på att så inte är fallet.

Nu ska jag sätta mig med sociologiarbetet i några timmar.



Jo, men faktiskt.

Oh, the memories.

Det är lördagkväll och jag sitter i mörkret vid skrivbordet och lyssnar på musik. Numera från högtalare som är ett snäpp bättre än tidigare. Och som så många gånger på den senaste tiden fascineras jag över att tiden går så fort (när man har roligt?). Nu är det två år sedan som de där händelserika veckorna i slutet av maj och början på juni ägde rum. Veckorna som började med att förbereda KarnELEValen och fjäsket i skolan, hysteriskt letande efter studentkläder, balkläder, skor, smycken, allt som hörde till. Sista helgen i maj 2005 var det dags för OSS, NV3 att kämpa för segern i KarnELEValen.

Dålig kvalité på bilden jag har i hyllan ovanför skrivbordet för att inte glömma hur det kändes

Och efter en vild dag med mycket upp och ner, där det mesta gick som planerat men ändå inte, efter att med spänning ha lyssnat på hur poängsiffror lästes upp, efter att endast segraren fanns kvar att utlysa. Då badade vi i fontänen, för NV3 vann minsann karnELEValen 2005. Oavsett vad dåliga förlorare och andra sa efteråt. Vi vann.

Och någon vecka efter det var det dags för oss att ta studenten. Att fira med champagnefrukost (oh, you know I like it), att signera varandras mössor och tänka tillbaka till alla fina minnen. Att festa loss på kvällen och att gå på bal två dagar efter.

Två år sen är det nu.

Jisses.

Schlager på Helsingkrona

Vart tog min inställning om att inte festa järnet mer vägen? Vad hände med "jag ska ta det lugnt" och allt det där? Igår var det dags igen. Lite grann blev det för att skapa ett sista tillfälle att festa med tjejerna (och Eric, obviously, ^^) från klassen.

Förfest på Ulrikedal blev det, och sen en lång cykeltur till Helsingkrona för att gå på Schlagerkväll. Jag gjorde faktiskt mitt bästa för att förmå folk att vilja festa på Blekingska istället (det är så nära och bra hem), men icke sa nicke. Eftersom jag lyckades tappa vinflaskan jag tänkte leva på rakt ner i gatstenarna utanför Konsum (skyller på den dåliga kvalitén på plastpåsen den låg i, faktiskt!) blev det en fylla på mousserande vin (som Sophie bjöd på) och folköl. Och tamejfan, det gick rätt bra det också. Lyckad kväll blev det minsann.

Och det är ungefär vad jag känner mig i form att dela med mig av just nu.

Dagens sammansatta ord.

Solpicknick,
thermoskopp,
snabbdusch,
datortillstereosladd,
johanrabatt,
laktastabletter,
soffhäng,
ICA-shopping,
gratiste,
schlagerkväll och antagligen
justinavin.

Obviously!

Varför blir man alltid lika handlingsförlamad så fort internetanslutningen här hemma inte fungerar som den ska? Kom på massa uppslag till blogginlägg som såklart försvann i samma ögonblick som anslutningen helt plötsligt fungerade igen :)

Hur som haver. Studiemotivationen kom tillbaka igår, jag var faktiskt ovanligt produktiv hela dagen fram till sjutiden. Det var ungefär då som koffeinruset från dagens Burn-energidryck gav sig. Sen slutade kvällen med stressont i magen. Inte helt konstigt.

Idag har också varit en sjukt produktiv dag, rent skolmässigt i alla fall. Gruppen har varit här och vi har jobbat hårt flera timmar i sträck och nu har ångesten över att det inte går framåt börjat ge med sig. Imorgon tänker jag därför ta sovmorgon. Och eventuellt till och med festa. Kanske, kanske, kanske blir det en sväng till Helsingkrona Nation för att gå på Schlagerkvällen. Men det är bara kanske. Nu ska jag dock sova. Efter att ha knarkat de senaste 3 avsnitten av Grey's Anatomy.

Ge mig studiemotivation, någon?

Min studiemotivation är ungefär nere vid minus 20 på en skala från ett till tio. Det känns inte alls bra. Gårdagens föreläsning till exempel genererade dessa fina anteckningar. Lägg märke till illustrationerna, för det var dem jag la tid och möda på.

Let it be.

Lyssnar på Beatles och försöker varva ner. Varva ner är nånting jag försöker göra mest hela tiden, eftersom jag med jämna mellanrum börjar hyperventilera över grupparbetet som står och trampar. Eller, egentligen trampar det inte, för lite får vi ju gjort varje dag. Det är bara det att jag inte ser vad som händer, utan bara de stora sjok med arbete som är kvar.

*suck*

Ett par bra stunder har jag dock haft de senaste dagarna. Glädje över det fina vädret är aldrig fel, ej heller att sitta på Vildandspuben och dricka en kall öl eller slappa i korridorsköket framför en bra film (senast "Stranger than fiction" igår och "Pirates of the Caribbean" idag).

Nu - sova. Smart som jag är ska jag upp och tvätta klockan sju imorgon bitti, för att sedan ha massa ork och tid att plugga på. Hör ni mig jubla?

Kårobligatoriet.

En evig fråga i studentvärlden dyker upp igen i dagens Sydsvenskan. Artikeln finns att läsa här. Passande nog så är jag för närvarande i alla fall lite grann insatt i ämnet, eftersom vår metoduppsats handlar om just nationslivet, närmare bestämt om Krischansta Nation och dess organisation. Utan att avslöja för mycket, haha.

Hur som haver så är det där med kårobligatoriet en knivig grej. Saken är (och säg till om ni tycker att jag är ute och cyklar nu) att man som student i Lund för närvarande tvingas med i minst två föreningar - kåren och en nation. Det är såklart inte helt schysst, om man ser det från ett föreningsrättsperspektiv. Och det finns en hel del folk som bryr sig rätt mycket om det. Personligen har jag faktiskt inget emot det hela. Nånstans känns det lite dumt att man är tvungen att gå med, att man inte har något val. Men jag kan nog ändå ta det, det finns liksom viktigare saker att bry sig om.

Man betalar nån slant till nationen vid inskrivningen och sen nån liten summa per termin, vilket ingår i terminsräkningen. För det får man möjligheten att utnyttja allt som Lunds berömda studentliv har att erbjuda - vilket innebär att man kan välja att engagera sig i en (eller flera, för den delen) nation(er), träffa massa nya människor och på så sätt utöka sitt personliga nätverk (som man ju har rätt stor nytta av), eller så får man "bara" en massa intressanta nya upplevelser. Vi vet väl alla att jag hyser viss förkärlek för nationslivet här? ;)

Så. Vad tror vi händer om man tar bort kårobligatoriet? Inte bara så att nationerna tjänar lite mindre pengar som de på olika sätt skulle lagt på sina medlemmar. Då måste man även börja satsa på att konkurrera med varandra. För bara den som kan locka med nåt riktigt bra att erbjuda studenterna kommer få riktigt många medlemmar. Jag tror säkert att alla nationer skulle kunna få ett litet kärngäng av medlemmar som kommer dit av traditionella skäl, för att deras föräldrar varit med där, för att de vill gå med i sin hemnation osv. Men helt plötsligt kan en situation uppstå där anrika nationer (med rötter nånstans på 1600-talet) försvinner, går i konkurs. Flopp, försvinner ett stycke studenthistoria.

Skoj.
Inte.

Att många antagligen inte skulle gå med i kåren heller är naturligtvis en annan nackdel. Kåren jobbar en hel del för studenterna, för våra rättigheter, för att granska utbildningar och så vidare. Sånt funkar alltid bättre ju fler som finns bakom, även om de mest agerar passivt (och ekonomiskt) stöd. Vad skulle till exempel en fackförening vara utan sina medlemmar? Inte så mycket.

Jag vet en hel del folk som är studenter, men som antagligen inte har satt foten innanför nationsdörr annat än för att skriva in sig. Dessa personer skulle antagligen inte vara med om de inte blev tvingade. Jag förstår dom, fullt ut. Men jag tycker ändå att kårobligatoriet borde vara kvar. Helt obrydd om alla dom som tvingas vara med fast de inte vill. For the greater good of studentlivet. I alla fall tills någon annan (why not universitetet?) går in och stödjer nationerna ekonomiskt.

Huh?

Okej. Facebook? Jag förstår inte grejen riktigt än.
Känns mest som ett Lunarstorm i vuxenformat.

Vilket får mig att tro att jag kanske kommer kunna lägga alldeles för mycket tid på det.


Eller ooops, vad sa jag nu?

Segt.

Det går inte så bra med pluggandet. Jag kommer som vanligt på en hel massa andra saker som helt plötsligt känns mycket mer lockande än att plöja sig igenom Goffmans "Jaget och Maskerna". Så hittills idag har jag ägnat lite väl mycket tid åt att.... Göra ingenting. När jag tänker efter. Bara skit - som att rensa desktopen på ikoner, lyssna på musik, läsa klart en annan bok (som naturligtvis inte har något som helst med skolan att göra), inspektera skavsåren jag fick på insidan av läppen tack vare mina vampyrtänder och fundera på vad som egentligen hände i vissa lägen i fredags.

Inte för att jag har nån ångest eller så. Utan bara för att.

Husfest.

Det börjar bli dags för ännu en historia från studentkorridorsverkligheten. För några veckor sedan dök nämligen en förfrågan om husfest upp från våning tre här i huset. I fredags var det så dags. Tanken var att alla korridorer i huset skulle ha var sitt tema, bjuda på sprit och klä ut sig. Allt för att öka på grannsämjan. Efter mycket om och men lyckades vi komma fram till temat "Good vs. Evil".

Jag passade för övrigt på att bjuda hit Justina en sväng - så fredagen började med att jag plockade upp henne på stationen, sen visade jag henne Lund och köpte tyg och andra detaljer till kvällens utstyrsel. Vid 8-tiden på kvällen kunde följande resultat uppvisas:

Vi kan kalla vampyren för ond, eller? Och nej, det är inte mina riktiga (hugg)tänder.

Från vår korridor kunde vi även uppvisa Zorro (vars kostym det var jag som hade sytt), en nunna, en devil in disguise (stavning på det?), en god fé, två häxor och KÄRLEK, samt ett halvmesigt försök till sheriff och "riddarn" som mest såg ut att ha rånat en femåring på en riddarmundering i plast. Huruvida folk var goda eller onda var därmed öppet för tolkning.

Efter föröl och drick-massa-vin-så-snabbt-som-möjligt-lekar på sjukhuskorridoren var det dags att bege sig upp på fjärde våningen där pirattema och allmänt kaos rådde. Efter att ha druckit ganska mycket vin ganska fort var jag ganska onykter och vinglade därmed omkring lite överallt ett tag och hade allmänt trevligt. Till och med ett gäng kursare hade jag hunnit träffa, när det helt plötsligt blev dags att stressa iväg till Blekingska där det iofs inte var särskilt mycket folk, men hey - det var trevligt ändå. Mycket djupa samtal blev det, för musiken var ju inte så mycket att hurra för hela vägen. Eller så var jag helt inte upplagd för den stilla livemusik som det bjöds på.

Hur som haver så blev det seeent (eller tidigt?) innan jag slutligen somnade. När jag vaknade klockan 10 igår morse hade jag fått ganska så exakt 4 timmars sömn. Konstigt att jag var lite småseg igår? Kul var det i alla fall, ångesten höll sig inom rimliga gränser och värt att festa var det.

Slagsmål om disken

Fick just en intressant länk av en köksvakt som vi kan låta vara anonym. Läs här om en 24-årig student som misshandlade en annan student i sin korridor för att denne inte diskat efter sig.


Just med tanke på länkens avsändare (som också är 24 år gammal) känns det lite..... Läskigt. Tur att jag har diskat ordentligt efter mig ;)

Mitt-i-natten.

Jag är en hemsk människa. Inte bara för att jag försummar bloggen, min nattsömn och skolan. Nej, jag tillät mig även att åka till Malmö för en shoppingrunda (som jag varken hade tid eller råd med). Heeela dagen. Två t-shirtar, en tröja och lite smink och sånt fick följa med hem. Och ett armband. Och nästan en plånbok, men där lyckades jag hejda mig.

(intresseklubben antecknar)

Nu borde jag i alla fall sova. Imorgon är det röd dag i almanackan. Då blir det plugg. Annars blir min lilla projektgrupp sur och besviken på mig. Det får icke hända. Nu - sängen.

Mitt drömjobb.

Den här helgen har jag kunnat sova så mycket jag har velat. Jag har verkligen passat på att sova ikapp, vilket ju alltid är uppskattat. Dock har det funnits ett litet störningsmoment. De senaste tre nätterna har jag drömt att jag har jobbat. Det har (i drömmen) alltid varit söndag, mellan åtta och tio på kvällen. I början var det en parfymaffär jag stod i. Inatt däremot hade man bytt affärsidé och gått över till att vara ett fik. Så där stod jag i drömmen och började räkna på vad tre stycken havreflarn kostar, om man har membitkort (för vi hade minsann studentrabatt!). Om ett havreflarn kostar 4,27 kr, hur mycket kostar då tre stycken? Jag hade panik.

Man bör kanske nämna att det här fantasifiket/affären befann sig i Smålandsstenar, och att jag hade en mycket stödjande pojkvän i ryggen. Det var heller ingen som brydde sig om att jag stod bakom disken osminkad och i pyjamas.

Nu undrar jag: var hämtar man ut lönen? Och vem har numret till den där pojkvännen?


Och när jag tänker efter tror jag att jag var på dröm-intervju för några veckor sedan. Naken, såklart. Fick inte fram ett ord. Konstigt att jag fick jobbet...

Surt.

The Ark med Ola Salo i spetsen var duktiga. Jag ägnade kvällen åt att vifta svensk flagga och äta chips (trots att det inte alls var nåt bra för laktosgrejen) och ändå röstade alla andra länder bara på varandra. Det finns väldigt många öststater. Lite bitter är jag allt.

Nu tänker jag trotslyssna på The Worrying Kind i minst en vecka framöver.

Sådetså.

Shoppa...

Högt upp på listan över saker man kan göra när man inte är bakis: En trip till Nova Lund för att shoppa. Jag har länge gnällt över att jag inte har några byxor, eftersom jag nu har insett att mina grå JL-jeans (som jag har haft i snart 2 år) har tappat formen. Sist vi svängde förbi Nova köpte jag bara ett par jeansshorts (mycket nöjd med det inköpet dock), så idag fick det bli en lite längre runda. Första gången drog jag kortet på Stadium, för att bli ägare till ett par svarta converse all stars. För att ha snygga skor till shortsen, liksom. Lite smått och gott på H&M blev det också, bland annat en ny topp och strumpor. Bara för att det är så spännande att köpa strumpor, haha! Jag velade lite över ett par skor på Din Sko, men snålade på den fronten och köpte byxor istället. Svarta. På Top Shop.

*mycket nöjd*

En annan anledning....

I onsdags morse vaknade jag med insikten att jag nog inte mådde så bra av glassen jag hade ätit kvällen innan. Och att det nog kan vara så att det är nånting i matväg jag inte tål. Och insåg helt plötsligt att det kan vara laktos jag är intolerant mot.

Bara för att testa bestämde jag mig för att låta bli att äta yoghurt till frukost. Vilket ledde till att jag mådde rätt mycket bättre helt plötsligt. Att slippa gå runt med ständig magvärk och andra spännande symptom (som jag inte tänker dela med mig av) var ganska skönt. Så nu känner jag mig rätt så illa tvungen att utesluta allt i laktosväg den närmaste tiden.

Det är inte så kul. Jag är ett stort fan av yoghurt i alla möjliga varianter, choklad (obviously), glass, mjölk (i form av o'boy) och ost. Alla såna saker som jag i så fall inte får äta mer. Jag höll på att börja lipa när jag var på Ica Kvantum och letade efter något att äta idag. Och tvingades gå förbi drickyoghurten och mellisen - och chokladen!

Hallå!

En anledning till slå-huvudet-i-väggen-inlägget.

Vi var ute i onsdags. Vin och öl och cider och nån shot på det och så vidare i vanlig ordning. För jag vet inte hur mångte gången på jag vet inte hur få dagar. Det blev Västgöta Nation med korridoren och det var helkul. Kanonbra musik, hyfsat trevligt folk, fick prata lite franska med utbytesstudenterna i kön och sånt. Skoj skoj.

Men. Helt plötsligt, när klockan började närma sig 2-slaget och folk började fem-i-två-ragga att slippa avsluta kvällen ensamma (oh, do I know the feeling) kom ångesten. Eller, tankarna. Ångest kom kanske först senare. Men att stå vid kanten och se ett folkhav som gungar av sprit och jag-vill-inte-veta-vad och känna sig ensammast i världen (för känslorna man känner för någon den tiden på natten är inte äkta, eller i alla fall långvariga), det fick mig att inse att jag är trött på det.

Trött på att supa mig full och snubbla fram i korridorer. Trött på att cykla livsfarligt, trött på att säga saker jag inte menar och trött på att inte veta exakt vad det är sagt. Saker jag aldrig hade hävt ur mig annars. Trött på att vakna trött och seg och undra varför jag aldrig bytte om helt till pyjamas kvällen innan. Trött på att inte hinna med viktiga saker för att nån fest kommer i vägen.

Så. Det är en av anledningarna till att jag har haft svårt att orka med mig själv de senaste dagarna. Och därför gick jag inte på PiL-sittningen (som säkert var jätteskoj) idag. Fast korren är ute och festar utan mig ;) Det här kommer ju bara som grädden på moset. För det det handlar om är ju att man kan handskas med spriten. Dricker måttligt, inte dricker för ofta, inte mår dåligt av det. Just nu behöver jag en paus. Skära ner lite. Komma ikapp allt som snurrat på som i helvete under tiden. Hur länge pausen varar märker jag väl. Men ut ska jag inte förrän det känns kul igen.

Lyrisk.

Jag sitter vid Erics dator (de andra gör intervjuer inom ramen för vårt sociologiprojekt) och har börjat fippla med projektrapportens utseende. Det fina är att Eric använder Office 2007.
Det kan vara det mest underbara program jag har jobbat i på länge. För första gången någonsin är det till exempel inte fysiskt smärtsamt att använda sig av hjälpavsnittet.

Lovely.

Vänta lite.

Jag ska bara gå och slå huvudet i väggen en liten stund.

Snabblagat:

Tomatgrytgrej med kyckling och pasta och sånt.
recept by John och Pauline

1. Värm upp en stor stekpanna, häll i lite olja
2. Sätt på vatten så det börjar koka. Salta och olja.
3. Ta det som finns kvar av kycklingfilén i frysen. Tina i mikron så länge som du känner för det.
4. När stekpannan är svinhet: ta kycklingfilén och klipp sönder den ovanför stekpannan med en sax. Sparar massa disk och sånt. Akta dig för brännskadorna.
5. Stek kycklingen tills den ser klar ut. Häll förresten i pastan när vattnet kokar.
6. Leta efter nånting annat att hälla i så det blir nån sås av det hela. Vi tog färdigsåsen som fanns kvar i Anders skåp (jo, vi fick faktiskt ta den!). Två glasburkars innehåll blev bra.
7. Lite majs på det.
8. Lite kikärter på det.
9. Häll av pastan när den är klar. Förslagsvis i ett durkslag.
10. Rör ner pastan i gojset i stekpannan. Salta och peppra lite om du känner för det. (går att göra tidigare också).
11. Ät.

Tråkigt.

Jag har nog inte berättat det tråkigaste som hänt. Mest för att det är så tråkigt att skriva om tråkiga händelser. (by definition). För helt plötsligt (eller, kanske inte så plötsligt var det kanske inte för hans del, men för mig i alla fall) bestämde sig Anders för att flytta hem till Skene. Anders som är en av de fina grabbarna i den här korridoren. Lite ledsen är jag (och inte så lite heller), för han är en trevlig prick. Djupare än man borde vara i hans ålder, snäll och rar. Nu är han borta och det är tråkigt att se hans kylskåpshylla tom och att inte höra Dylan spelas i korridoren.

Återigen: tack för skokrämen Anders, och för gästbloggandet ;)

Det har bönats om uppdatering...

Det har varit en halvlugn helg fylld av trånande efter killar som Jude Law och Edward Norton. I lördags blev det försök till utgång, där det festades hos en klasskompis och sjöngs karaoke (hej, jag är hjälte på singstar ju!) men sen stupade jag på väg till mejeriet och bestämde mig för att dra hem istället. Det blev en vända i bastun och sen sängen.

Det mest spännande som hänt på hela helgen var att John var ute och fiskade hem en aborre på 1,3 kg. Jag var mäkta imponerad över denna insats, för det är ju alltid lika fascinerande när folk fångar sin egen mat. Det var också mycket fascinerande att ta del av hur denna jätte till fisk skulle rensas och flås och jag vet inte vad allt. Ibland märks det nog lite extra väl att vi är i-landsbarn, haha....

Kvällen avslutades med att vi kollade på American History X. John, Lisa och jag började även på Fight Club, men vid halv tolvtiden tog det stopp och vi gick kollektivt och la oss. I var sin säng, that is.

Just nu..

Why can't we just rewind?

En frågeställning som ofta dyker upp när man är full eller trött:

Vad heter taxi i plural?

Taxar?
Taxor?
Taxis?
Eller... taxisar? (min personliga favorit!)

Eller helt enkelt taxibilar?

Sporty Spice

Idag: Cyklat till Gerdahallen för gympapass. Cyklat tillbaka. Cyklat till och från Krischansta Nation. Cyklat till Parentesen. Spelat brännboll. (sträckt ena låret). Cyklat hem.

Känner mig som värsta atleten.
Nu: Ritter Sport Marsipan.
Yummie!

Korridorsliv.

Det är nåt underbart fascinerande med hela bo-på-korridor-grejen. Helt plötsligt har man fått en massa nya vänner, folk som man kanske aldrig hade träffat om det inte var för en liten bokningsruta på AF Bostäders hemsida. Och helt plötsligt kan man sitta och titta på film ihop, helt plötsligt kan man laga mat tillsammans, prata om det mesta mellan himmel och jord, festa ihop utan att skämmas (alltför mycket) dagen efter.


Helt plötsligt har man en ny liten fast punkt att hålla fast vid i denna stad där jag känner mig så hemma efter inte ens ett år. För jag tycker ju så mycket om dom. :)

Halvfullt.

Tur att man inte är i ett fast förhållande - nu kan ingen bli anklagad för att ha hustrumisshandlat mig, trots att alla mina blåmärken ser ut som om jag har fått ett rejält kok stryk hemma.

Så är det inte. Jag är bara klantig.

Fortfarande.

Det är fascinerande nog synd om alla här fortfarande. Såhär två dagar efter valborg ligger(/sitter) killarna i köket (/sina rum) och har ont i halsen. Sjuuuuk, sjuuuuuuuuk, låter det.


Och jag är så trött att jag snart stupar, men det är bara att ta nya tag, hälla i sig lite kaffe och sticka iväg till AF-borgen och nationsarkivet för att leta bakgrundsinfo om Krischansta Nation.


Snart.

Valborg 2007.

Min första valborg i Lund blev minst sagt lyckad, på alla möjliga sätt och vis till och med. Jag var uppe i köket klockan 8 på morgonen för att koka kaffe och slänga in scones i ugnen (så duktig är jag) och sen hade vi morgonrocksförfest inne hos Christian. Vi höll vårt schema mycket duktigt, så klockan 9:00 började vi äta frukost, som bestod av det mesta från sill, ost, marmelad och skinka till scones och baguetter, champagne, ägg och paprika. Och kaviar. Och kiwi. Och... Ja, ni fattar grejen. Sedan blev det dags att gå ner till stadsparken och där träffade jag FOLK! Här är en bild på mig och Al som jag lovat att lägga upp.

Jag sprang även in i en bloggläsare, nämligen Kicki. Det var kul. Att träffa ett fan är ju aldrig fel, haha! Från parken tog vi oss hem till Ulrika för att lämna av oss lite kläder och liknande, och sen var det dags för champagnegalopp på ÖG:s. Platsen var Östgöta Nations innegård och det hela gick ut på att så mycket skumpa som möjligt skulle slösas bort genom att spruta den på varandra (och med lite tur dricka lite av den också). Jag lyckades tappa bort mina vänner med en gång, men hittade i alla fall några bekanta ansikten ibland. Kul hade jag i alla fall, även om det är ett par timmar däromkring där det fattas vissa minnen.

I alla fall kom jag hem, vilket jag bara har Dennis att tacka. Han gjorde en kanoninsats och cykeltaxade mig hem hela vägen från parantesen. Hjälte!

Sen fortsatte kvällen här hemma i korridoren. Vi lyckades nog toppa lördagkvällens fest på en del vis, även om det var lite jobbigt att här var en massa folk som ingen kände. Jag slängde ut en grabb som surnade till någon gång under kvällen, och alla sjöng singstar hela tiden och till slut hittade jag en oöppnad champagneflaska i min kyl som jag öppnade inne hos Christian, vilket kanske inte var helt smart. Jag hoppas att han inte behöver måla om, eller nåt liknande jobbigt. Haha!

Sen slutade kvällen med att jag adopterade Anders som min lillebror, slängde ut allt obehörigt folk och gick och la mig. En lyckad valborg blev det i vilka fall som helst. Man kan väl oftast mäta hur pass bra festen har varit efter hur det ser ut i köket dagen efter, kan det vara så?